Det var inte så jag menade

Jag adopterade två kattungar för ett par månader sedan, så det är fullt ös här hemma. Min mamma har visserligen haft katter sen jag var tio, men det är en annan sak att ha hand om dem helt själv. Nu är det mig de blir galet frustrerade på när jag inte fattar vad de vill. Kände mig lite som en småbarnsförälder första månaden: "De har ju fått mat och lådan är ren - så vad skriker de om, då?!" Men nu har vi kommit in i en lunk där vi förstår varandra ganska bra. Eller iaf struntar i att vi pratar förbi varandra en hel del... För pratar, det gör de!

Men häromdagen råkade jag göra dem helt förvirrade. Jag hade blivit gruvligt förkyld, och behövde snyta mig. Plötsligt for Lilltjejen i väg med svansen mellan benen, och Killen stirrade förvånat på mig. Först då insåg jag att jag lät som en katt som fräser. Oj...

Nu reagerar de inte längre när jag snyter mig. Det är bra, men jag hoppas att det inte betyder att de tänker strunta i mig när jag måste skälla på dem: "Äh, hon snyter sig bara, syrran"...

Att blogga eller inte blogga - det var frågan

Jag har funderat på att börja blogga så länge att det nästan inte blev av. Det som hindrade mig var delvis det där med dygnets alltför få timmar. Det är ju så mycket som ska fixas och ordnas hela tiden... Men det finns några grejer apropå kommunikation (mänsklig och annan) som jag vill kolla närmare på, så nu kör vi.

Enjoy the ride!