Understundom blir man glatt överraskad

Lotta Olsson på DN uppmanade i går alla läsare att adoptera ett ord eller uttryck innan det förgås. Vilket suveränt sätt att hålla liv i språket, och kanske mota iaf ett par nätförkortningar i grind! (Även om jag själv redan använder de flesta av bekvämlighetsskäl...) Gissa om hon fick många svar?! Emellertid är ju språk och mänsklig kommunikation ämnen som berör de flesta.

Attraktion, del 4

Jag brukar inte reagera på stiliga män som jag ser på tunnelbanan eller så. När jag var ung gjorde jag väl det, men nu krävs det mycket mer än att bara vara vacker för att fånga mitt intresse. Trots det steg det på en man på tunnelbanan i går som gick rakt in i kroppen på mig.

Men det var inte hans utseende, utan hans utstrålning som fick mina knän att darra till. Det var sättet han pratade på med sin kompis, sättet han rörde sig på. Det kommunicerade nåt... Efter ett tag kom jag på att han påminde om mr Angelägen, som jag dejtade förra sommaren. Det var samma självsäkra lugn över honom, och det får mig visst alltid på fall.

Fast mr Angelägen visade sig vara korrekt och stel, snarare än självsäker, så jag kanske ändå inte ska låta några darrande knän styra mina val i framtiden.

Lika barn leka bäst

Jag älskar när man pratar med kompisar, och orden bara studsar fram och tillbaka som värsta pingismatchen! Man kryssar från ämne till ämne, och skämten haglar. Det är kreativt, det är dynamiskt, och det är underbart! Det är nog få saker jag inte kan leva utan, men det här är en av dem.

Jag funderar ibland på hur man väljer sina vänner, vilka omedvetna dragningskrafter som gör att man umgås mer med vissa än med andra. För det kan ju inte vara helt godtyckligt. Jag har börjat tro att det här med tempo är en väldigt viktig avskiljare. Jag tror att man faktiskt trivs bäst med folk som har samma inneboende tempo som man själv. Lika barn leka bäst, trots allt.

Därmed inte sagt att man kan ha många bra vänner som har ett annat tempo. Man både kan och bör ha det, tror jag. Men det funkar bara till en viss gräns. Rastlösa, högljudda människor gör att jag tappar talförmågan i brist på syre. Jag orkar bara inte kämpa om en egen hörna i rampljuset. Långsamma, tysta människor får mig också att tystna, men där är det snarare som om deras tystnad lägger sig som en våt yllefilt över min låga. Och jag stendör.

Nej, det som får igång mig är kompisar som är pratglada, rappa i käften och som bjuder in till såna där pingismatcher. För mig är det kommunikation av det allra ädlaste slaget!