Halleluja?

En bild från uppgift 1 på min fotokurs, som jag redovisade här i veckan. Vad tänker du på när du ser den?

Säg det med bilder, inte med blommor

Tiden flyger och hösten är redan i gång, även om det i dag är över 20 grader. Jag har börjat på en kurs i digitalt foto, och än så länge är den ett rent nöje. Vår lärare vill göra oss till bättre "bildkommunikatörer". Ett fint ord och ett bra mål att ha i sikte! Jag gillar foton, har alltid gjort det. Och om jag tänker tillbaka på de foton som har berört mig mest, så handlar det om deras budskap. Jag är inte så tekniskt intresserad, men jag är fascinerad över att så mycket budskap kan förmedlas i en enda liten bild! Du vet, "en bild säger mer än tusen ord"? Det är inte alltid sant, men det är en kommunikationsform som jag aldrig tröttnar på.

Tänkte därför piffa upp min blogg med lite bilder framöver. Den skulle nog må bra av det. Den skulle nog förresten må bra av lite fler inlägg också...

Dansa, min docka

Jaha, nu har det visst gått ett bra tag sen jag bloggade senast. Jag har haft en hel del att göra, men inget som direkt gett några uppslag till nya inlägg. Just nu har jag semester, fast det betyder mest bara "ledigt från jobbet"... Håller nämligen på att slutföra två hemsidor som jag gjorde i skolan under våren, så att de kan läggas ut skarpt så snart som möjligt.

Fast jag har hunnit dansa en hel del också! Jag har ju knappt dansat alls det senaste året, så man skulle ju kunna tro att allt är som bortblåst. Men icke. Fördelen med att inte ha gått nån kurs på länge är att man slutar öva på den där dubbelsnurren eller det där knixiga steget när man dansar socialt. I stället bara dansar man, helt prestigelöst.

Visst känner jag att jag har åkt ner ett snäpp när det gäller snurrar och snabbhet, men jag känner mig å andra sidan mer närvarande. Och närvaro ökar så klart kommunikationen med motparten, så jag har mest bara roligt när jag dansar nu för tiden. Dessutom kommer ju mina favvoskor att hålla i många år framöver med den här låga dansfrekvensen. Bara en sån sak!

Understundom blir man glatt överraskad

Lotta Olsson på DN uppmanade i går alla läsare att adoptera ett ord eller uttryck innan det förgås. Vilket suveränt sätt att hålla liv i språket, och kanske mota iaf ett par nätförkortningar i grind! (Även om jag själv redan använder de flesta av bekvämlighetsskäl...) Gissa om hon fick många svar?! Emellertid är ju språk och mänsklig kommunikation ämnen som berör de flesta.

Attraktion, del 4

Jag brukar inte reagera på stiliga män som jag ser på tunnelbanan eller så. När jag var ung gjorde jag väl det, men nu krävs det mycket mer än att bara vara vacker för att fånga mitt intresse. Trots det steg det på en man på tunnelbanan i går som gick rakt in i kroppen på mig.

Men det var inte hans utseende, utan hans utstrålning som fick mina knän att darra till. Det var sättet han pratade på med sin kompis, sättet han rörde sig på. Det kommunicerade nåt... Efter ett tag kom jag på att han påminde om mr Angelägen, som jag dejtade förra sommaren. Det var samma självsäkra lugn över honom, och det får mig visst alltid på fall.

Fast mr Angelägen visade sig vara korrekt och stel, snarare än självsäker, så jag kanske ändå inte ska låta några darrande knän styra mina val i framtiden.

Lika barn leka bäst

Jag älskar när man pratar med kompisar, och orden bara studsar fram och tillbaka som värsta pingismatchen! Man kryssar från ämne till ämne, och skämten haglar. Det är kreativt, det är dynamiskt, och det är underbart! Det är nog få saker jag inte kan leva utan, men det här är en av dem.

Jag funderar ibland på hur man väljer sina vänner, vilka omedvetna dragningskrafter som gör att man umgås mer med vissa än med andra. För det kan ju inte vara helt godtyckligt. Jag har börjat tro att det här med tempo är en väldigt viktig avskiljare. Jag tror att man faktiskt trivs bäst med folk som har samma inneboende tempo som man själv. Lika barn leka bäst, trots allt.

Därmed inte sagt att man kan ha många bra vänner som har ett annat tempo. Man både kan och bör ha det, tror jag. Men det funkar bara till en viss gräns. Rastlösa, högljudda människor gör att jag tappar talförmågan i brist på syre. Jag orkar bara inte kämpa om en egen hörna i rampljuset. Långsamma, tysta människor får mig också att tystna, men där är det snarare som om deras tystnad lägger sig som en våt yllefilt över min låga. Och jag stendör.

Nej, det som får igång mig är kompisar som är pratglada, rappa i käften och som bjuder in till såna där pingismatcher. För mig är det kommunikation av det allra ädlaste slaget!

Jag är inte bara kvinna, jag är människa också

När jag bodde i England mötte jag män som bara verkade prata med kvinnor som de fann intressanta - som kvinnor, alltså. Det var ganska enerverande att bli förbipratad bara för att man inte föll just dem på läppen. Jag vill ju gärna betrakta mig som människa också, med mänskliga behov av samtal, och inte bara som kvinna. Jag har visserligen inga praktiska bevis för min spaning, men min engelska väninna sa inte direkt emot mig. Det är helt enkelt andra sociala regler som gäller i England.

Trodde jag iaf... För sen dess har jag ibland upplevt samma sak i Sverige, med svenska män. Nu senast är det en kille som bara svarar med stoppbollar på mina kommentarer, men som är fullt socialt kompetent med min söta, tio år yngre kompis. Du kanske tänker att det bara är brist på personkemi? Visst, det är möjligt. Men han har kört sina stoppbollar sen den allra första meningen jag yttrade till honom.

Nej, här blev det inte ens nån inledande proffstrevlighet, som sen kunde få övergå i ett tyst samförstånd om att vi inte har så mycket att säga varandra. Men jag anlände tydligen till den tystnaden i går, för jag ser ingen anledning till att anstränga mig inför såna män. Trots att även de är människor.

Snart, så...

Jag hinner inte dansa just nu. Eller ibland hinner jag, men orkar inte. Att lära sig nåt helt nytt (som att koda hemsidor) tar verkligen på krafterna. Man blir jättetrött efter några timmar i skolan - och hungrig. Visserligen har jag dansat tillräckligt länge för att fötterna bör kunna gå av sig själva, men man ska orka stå (i högklackat) mellan danserna också. Och prata med folk! Det är de bitarna det faller på just nu. Jag känner mig liksom inte direkt på banan...

Men snart, mycket snart är det sommar och då ska jag vara ledig från jobbet och plugga på dagarna i stället. Då blir livet en dans på rosor! (Låt mig iaf hoppas det lite till, är du snäll.)

Söndagsdejt med datorn

För alla som aldrig prövat kan jag berätta att det är lite speciellt att frilansa hemifrån. Visst är det praktiskt att kunna göra ärenden på stan när andra sitter och sliter på kontoret. Och visst är det härligt att kunna ta sovmorgon ibland om man behöver det. Frihet i en liten ask, typ. Men mest tycker jag att det är ganska träligt.

För de där ärendena på stan mitt i veckan och den där sovmorgonen gör ju bara att man måste jobba när alla andra är lediga - som på söndagskvällar. Och DET är inte roligt. Mitt hemmajobb är dessutom inte helt frivilligt, utan en följd av mitt nuvarande yrkesval. Jobbet i sig är kreativt och jätteroligt, men såna här kvällar känner jag mig mest ensam och isolerad. Instängd. Frikopplad från all mänsklig kontakt what so ever.

Det är då jag tackar den stora guden för att känslor bara är känslor, som kommer och går.

Letting go

Vad ska man med sanningar till egentligen? Det finns ju så många, menar jag. Ta vilket ämne som helst (gärna nåt med lite heta känslor inblandade), diskutera det med en nära vän, och det är inte omöjligt att du plötsligt pratar för döva öron - som om ni befann er på vitt skilda planeter. Frustrerande, eller hur?

Men egentligen är ju allt i sin ordning. Det spelar ingen roll vem som har "rätt", för det man säger är åsikter som silas genom durkslag av skilda erfarenheter och referensramar. Man skulle så klart kunna argumentera för att den med mest erfarenhet förmodligen har mer "rätt" än den andra, men jag tror inte att det hjälper. Historien lär oss inget, som bekant. Alla måste skaffa sina egna erfarenheter på olika områden. Ofta handlar det ändå bara om att se en vän gå in i den mörka, fuktiga återvändsgränd man själv precis kommit ut ur. Värre än så brukar det ju inte vara. Så jag står vackert kvar och hoppas att hon inte fryser alltför mycket där inne.

(Dessutom finns det ju alltid en liten chans att ens vän hittar en ny väg ut ur återvändsgränden, och den erfarenheten skulle iaf inte jag vilja ta ifrån henne!)

Sociala katter

En sak är säker, Killen skulle inte överleva många dagar i det fria, för han pratar för mycket med sina byten. Undrar vad han säger... "Nu kommer jag och tar dig"? "Snart är du i min mage"? Eller bara "sickenblås"? Han ska vara glad att han är innekatt.

Attraktion, del 3

Apropå att känna sig sedd och accepterad så tror jag att det handlar om att man möter en person som ordlöst bjuder in till samtal. Nån som visar att det är fritt fram att börja prata, om man vill. Nån som visar intresse och söker kontakt, men utan att tränga sig på.

Det hände mig i förra veckan. Det fanns många män i lokalen, men mest attraktiv var en som bjöd in till just ett sånt samtal. Too bad he was married.

Det blir som det blir

Det känns lite konstigt att söka till höstens kvällskurser innan man har fått svar på ansökningen till sommarkurserna, men sådan är världens gång. Sökte fyra kurser, för jag kunde inte bestämma mig för vilka två som är bäst för mig. Förmodligen är alla bra om man vill jobba med kommunikation på nätet, så jag låter slumpen avgöra. Förresten är det nog lite så mitt liv funkar nu för tiden... Jag har nog alltid försökt styra mitt liv så som jag vill ha det, men ju mer jag försöker, desto tydligare blir det hur mycket som är bortom min kontroll.

Vart vill jag komma med det resonemanget? Jo, jag tänker börja söka nytt jobb i höst, men jag kommer inte att prata så mycket om det. Vis av erfarenhet ska jag ta det som det kommer. Och gå ännu en kvällskurs under tiden.

In your eyes

Ibland bara vet man när nån tycker att man är lite tjusig. Eller hur? En blick kan ju säga så oerhört mycket. Det finns inga garantier för att man snappar upp samma signaler nästa gång man ses. Det kanske inte ens spelar nån roll. Men just då - i det ögonblicket - vet man allt man behöver veta. Så är det bara.

När ett ord räcker

Nu är det kort paus mellan mina kvällskurser. Allt har gått bra hittills, men bäst av allt är att det är så roligt!

Lite mindre roligt är det att jag känner mig splittrad mellan skola, jobb, katter, vänner, dans och allt annat (viktigt) som jag pysslar med. Funderar på att skapa min egen nanoblogg för att hinna med att blogga, utöver allt annat. Att nanoblogga går ut på att sammanfatta läget i ett enda ord. Snacka om tidens tecken, va?!

Mitt ord för dagen? Bortkopplad.
Over and out.

ps.

Jag överlevde tentaveckan. Jag fick det viktigaste gjort, även om jag inte vet hur det gick till. Det värsta tunnelseendet försvann faktiskt redan efter att jag lämnat in inlämningsuppgifterna, så sen var det nog ingen större fara med kommunikationsbiten. Eller vad vet jag - jag satt ju mest tyst i bibblan med mina böcker och anteckningar...

Attraktion, del 2

Hade för ett par dagar sedan en till sån där tänk-vad-lätt-det-är-att-prata-med-vissa-men-inte-med-andra-upplevelse. Jag var på en tillställning och pratade under kvällen med en manlig bekant. Jag vet inte vad det är, men när vi pratar känns det lite som en dragkamp, snarare än ett samtal. Det är som om vi hela tiden strävar åt olika håll, fastän jag försöker nå fram till honom.

Det är frustrerande med såna samtal, men nån timme senare hände nåt som vägde upp det hela. Jag pratade med en kille som jag känt till i kanske ett och ett halvt år, men aldrig pratat med. Och där gick det lättare, kan jag säga! Det var rena grupparbetet, och j-lar vad trevligt sånt är. Det är såna människor man ska omge sig med - personer som får en att känna sig sedd och accepterad. Det är rent av attraktivt.

Tentavecka

Jag har inte försvunnit. Det är bara lite mycket nu med jobb, skola, katter, dans och allt det där andra som måste göras. På lördag är det salstenta. Innan dess ska jag ha lämnat in två (ännu inte färdiga) uppgifter, läst en massa kurslitteratur, jobbat mm. Tidsekvationen går helt enkelt inte ihop. Det handlar inte om hur jag ska hinna allt, utan om vad jag kan hoppa över.

Man kan väl säga att jag är skitstressad, helt enkelt. Och sånt brukar påverka kommunikationen med andra. Man blir liksom lite inbunden när man är för stressad. Helt fokuserad på det man ska göra och hinna med. Jag satt med en uppgift i går med två kursare, och jag undrar om inte vi alla tre var lika stressade... Vi pratade en del om uppgiften medan vi gjorde den, men det kändes som om ingen riktigt orkade ta in problem som de andra stötte på. Orden blev liksom hängande i luften, på nåt sätt.

Det ironiska är att om jag hade orkat ta in vad de sa, så hade jag säkert löst uppgiften snabbare. Vilket i sin tur hade gett mig mer tid till tentan, kurslitteraturen och allt det där andra. Det är som en ond cirkel. Vi får se om jag lyckas bryta mönstret den här veckan...

Attraktion, del 1

Förresten... Det där med personkemi är ju precis lika viktigt med Extra Intressanta Män, som det är med vänner. Synd bara att Attraktionen så ofta ställer till det, så att man inte vet hur mycket som är attraktion och hur mycket personkemi. Ofta inser man först efteråt att det var annat som styrde än att man var på samma våglängd. Man kanske inte ens var det, alltså...

Ibland är det så lätt

Jag har skrivit mycket om kommunikation som fallerar, så nu är det dags att ta upp tillfällen när allt bara flyter utan ansträngning.

Jag var med och arrangerade en resa förra året för ett ganska stort gäng vänner och bekanta. Vi behövde få med oss några till för att få rabatt på resan. Jag var lite spindeln i nätet, så det var mig folk kontaktade för att få reda på mer. På bara nån timme pratade jag därför i telefon med två främlingar som var intresserade av att följa med. Det lustiga var att det klickade direkt med den ena tjejen, medan den andra tjejen och jag hade stora svårigheter att förstå varandra. Skillnaden var påfallande, trots att förutsättningarna var exakt samma.

Som f.d. Blyger trodde jag länge att kommunikation bara handlade om att våga prata, om social kompetens. Men mycket handlar ju också om personkemi. Ibland funkar det, ibland inte. Det är lite som att vinna på lotto... Ibland träffar man nån som är precis på samma våglängd, och samtalen flyter utan att man behöver anstränga sig det minsta. Det är trevligt!

Konsten att ge och ta kritik

Det finns många knepigheter med mänskliga relationer, och kritik är absolut en av dem. Både att ge och att ta emot den. Jag har en kollega som jag för det mesta byter korr med, men ibland kan inte hon och då får jag ragga upp nån annan.

Förra veckan läste alltså några andra åt mig, och det var ganska intressant. Även språkmänniskor upptäcker olika saker, och de kommenterar på så olika sätt. Själv är jag nästan överdrivet noga med att inte trampa nån på tårna. Jag trippar omkring som katt kring het gröt, och markerar att det jag skriver är förslag eller bara vad jag själv tycker. Om det inte är nåt som faktiskt är fel, alltså. Men inte ens då skulle jag drömma om att skriva att en formulering är "omöjlig". Det är för värderande. Det implicerar på nåt sätt att den som skrivit texten inte vet vad han/hon sysslar med.

Det kan finnas många anledningar till att man skriver lite galet ibland, eller gör nåt annat galet för den delen. Men jag tror att man träffar närmast målet om man är så neutral som möjligt när man kritiserar nån. Annars är det lätt hänt att den andra fäller ut taggarna och slutar lyssna.

Den här gången fällde jag dock inte ut taggarna. Jag konstaterade bara att korrläsaren förmodligen ville vara duktig och dessutom hjälpsam. Men jag konstaterade också att jag inte har den minsta lust att byta korrläsare.

Hard to Handle

En kompis bloggade nyligen om selektivt seende - att man plötsligt ser nåt överallt som har varit på tapeten i ett visst sammanhang. I dag råkade jag ut för selektivt hörande, mitt i en Otis Redding-låt:

Baby, here I am,
the man on the scene
I can give you what you want,
but you gotta come home with me(...)

Action speaks louder than words
and I'm a man of great experience
I know you got another man,
but I can love you better than him
Take my hand, don't be afraid,
I'm gonna prove every word I say
I'm advertisin' love for free,
so you can place your ad with me

Otis pratar inte heller om politik, möjligen om "kärleks-politik" (i krig och kärlek är allt tillåtet).

En, två, tre...fem, sex, sju...

I kväll har jag dansat! Och nu känner jag mig så där varm och fluffig inombords. Det är nåt visst med salsa. Känslan när det flyter och det är smooth är obetalbar. Det handlar om samarbete och ordlös kommunikation, och när det funkar kan det vända en dålig dag på bara ett par minuter. Underbart!

Jag återkommer till dansen nån annan dag - när jag kommit ner på jorden igen...

Working 5 to 9

Jag hade tänkt gå ut och dansa i kväll. Jag sysslar nämligen med pardans, och nu var det länge sen jag var ute. Men efter en superduperintensiv vecka med mycket jobb och start på kvällskursen är jag helt slut som artist... Kommunikationen mellan hjärnan och fötterna känns obefintlig även när jag inte rör på mig. De enda signaler hjärnan snappar upp är de från mina onda axlar.

Jag måste lära mig att säga nej till jobb och säga ja till skola och dans om det ska bli nåt bra av den här terminen. Jag minns när jag var tjugo-nånting och det var en utmaning att få mig att jobba extra. Min fritid var heligare än den heligaste ko. Men det är klart, då jobbade jag på Pressbyrån och inte som lågbetald frilansare.

"SL, var god dröj"

Ibland funkar kommunikationen inte alls. Som för pendeltåget i dag... Jag höll på att missa hela första gången på min kvällskurs för en avsliten lednings skull. Men det jobbiga var inte strulet och förseningen och kylan, utan bristen på information på de digitala skyltarna. Visst, vi fick ett nummer till SL (som inte gick att komma fram på), men lite info om eventuella ersättningsbussar hade varit toppen.

Det är nackdelen med de där skyltarna: Eftersom de finns förväntar man sig uttömlig information på dem. Annars får man så lätt för sig att man är helt strandsatt, fast man inte är det. (Jag hittade en jättebra reguljär buss efter lite lagom research.)

Lite kort om associationer

Det är lustigt hur ord skapar olika associationer hos olika personer. Pratade med en annan bekantskap om actions speak louder than words i går. Han menade att uttrycket har en aktivistisk, politisk innebörd från början: Sluta snacka och agera, typ.

Själv är jag så pass opolitisk att jag aldrig skulle ha tänkt i de banorna. Men det är å andra sidan ganska mycket som passerar över ens huvud, så att säga, även när man pratar samma modersmål. Det är bara det att det inte kommer fram exakt hur mycket. Tur det kanske, så att vi inte får tunghäfta av rädsla för missförstånd.

"Hallå, hör du mig?!"

Jag har haft bredbandstelefoni i nåt år eller två. Nu funkar det utmärkt, men i början bröts varje samtal minst en gång. Eller det bröts inte, ljudet försvann bara i kanske 10-20 sekunder - precis lagom mycket för att missa det allra viktigaste i Senaste Nytt från kompisarna.

Det märkliga var att det aldrig slog fel. Det blev den ena cliffhangern efter den andra! Till slut började jag och en av mina närmaste kompisar skämta om att det satt nån telefonist nånstans och lyssnade, och tryckte på en knapp PRECIS när det var som mest spännande i samtalet. På ren kiv, liksom. Och där satt vi och kom av oss: "Hallå... Hallå?!"

Nu är iaf de avbrotten borta sen länge. Telefonisten måste helt enkelt ha fått sparken...

Det bor en hund i oss alla

Förresten hörde jag Lilltjejen skälla till som en hund på sin bror i dag. Jag vet inte vad Killen hade gjort, men det var tydligen inte populärt. Utskällningen var iaf effektiv - han backade undan utan snack.

Förutom att det gav mig ytterligare bevis för att mina katter har en bullterrier i släkten, så tycker jag att det var lärorikt. Som människa är det så lätt att tro att man måste förklara sig när man känner sig trampad på. Allt för att inte trampa på den som precis trampade på en, förmodligen...

Men jag har börjat tro att less is more när det gäller att hävda sig i konflikter. "Sluta med det där" kan ibland vara långt effektivare än en lång harang om hur man bör bete sig mot andra. Det gäller bara att plocka fram hunden i dig när du behöver det.

Tanken var i alla fall god...

Pratade med en kompis/språkkollega i dag om det där med ord kontra handling, och vi kom in på "det är tanken som räknas". Är det verkligen tanken som räknas? Vad spelar det för roll om intentionen var god, om konsekvensen inte blev bra? Eller om gärningen inte ens blev av? Med andra ord: Vad spelar det för roll om du säger vad du tycker, om du sårar en vän på kuppen? Eller om du aldrig säger de där snälla orden du tänker inombords till människor i din närhet?

Det är ett filosofiskt dilemma som jag inte ens tänker försöka lösa. Men jag tror att jag i slutändan bedömmer människor efter hur de agerar, och inte efter vad de säger eller tror på. Det man gör sänder på nåt sätt ut starkare signaler. För det är väl inte utan anledning folk säger till sina barn: "Du ska göra som jag säger, inte som jag gör".

Snacka går ju

Engelsmännen kan det där med relationer. Se bara på det här idiomet: Actions speak louder than words. Det är både vackert och tänkvärt - och mycket längre på svenska. Det spelar ingen roll vad du säger om du inte backar upp det med handling, eller nåt sånt... Det är mitt allra mesta motto i mänskliga relationer.

Men det är förvånansvärt svårt att leva efter det. Tänk efter själv. När sa du nåt senast, för att ganska snart göra precis tvärtom? (Och då pratar jag inte bara om brutna nyårslöften...) Det var inte så många dagar sen, va?

Det var inte så jag menade

Jag adopterade två kattungar för ett par månader sedan, så det är fullt ös här hemma. Min mamma har visserligen haft katter sen jag var tio, men det är en annan sak att ha hand om dem helt själv. Nu är det mig de blir galet frustrerade på när jag inte fattar vad de vill. Kände mig lite som en småbarnsförälder första månaden: "De har ju fått mat och lådan är ren - så vad skriker de om, då?!" Men nu har vi kommit in i en lunk där vi förstår varandra ganska bra. Eller iaf struntar i att vi pratar förbi varandra en hel del... För pratar, det gör de!

Men häromdagen råkade jag göra dem helt förvirrade. Jag hade blivit gruvligt förkyld, och behövde snyta mig. Plötsligt for Lilltjejen i väg med svansen mellan benen, och Killen stirrade förvånat på mig. Först då insåg jag att jag lät som en katt som fräser. Oj...

Nu reagerar de inte längre när jag snyter mig. Det är bra, men jag hoppas att det inte betyder att de tänker strunta i mig när jag måste skälla på dem: "Äh, hon snyter sig bara, syrran"...

Att blogga eller inte blogga - det var frågan

Jag har funderat på att börja blogga så länge att det nästan inte blev av. Det som hindrade mig var delvis det där med dygnets alltför få timmar. Det är ju så mycket som ska fixas och ordnas hela tiden... Men det finns några grejer apropå kommunikation (mänsklig och annan) som jag vill kolla närmare på, så nu kör vi.

Enjoy the ride!