Jag är inte bara kvinna, jag är människa också

När jag bodde i England mötte jag män som bara verkade prata med kvinnor som de fann intressanta - som kvinnor, alltså. Det var ganska enerverande att bli förbipratad bara för att man inte föll just dem på läppen. Jag vill ju gärna betrakta mig som människa också, med mänskliga behov av samtal, och inte bara som kvinna. Jag har visserligen inga praktiska bevis för min spaning, men min engelska väninna sa inte direkt emot mig. Det är helt enkelt andra sociala regler som gäller i England.

Trodde jag iaf... För sen dess har jag ibland upplevt samma sak i Sverige, med svenska män. Nu senast är det en kille som bara svarar med stoppbollar på mina kommentarer, men som är fullt socialt kompetent med min söta, tio år yngre kompis. Du kanske tänker att det bara är brist på personkemi? Visst, det är möjligt. Men han har kört sina stoppbollar sen den allra första meningen jag yttrade till honom.

Nej, här blev det inte ens nån inledande proffstrevlighet, som sen kunde få övergå i ett tyst samförstånd om att vi inte har så mycket att säga varandra. Men jag anlände tydligen till den tystnaden i går, för jag ser ingen anledning till att anstränga mig inför såna män. Trots att även de är människor.