Konsten att ge och ta kritik

Det finns många knepigheter med mänskliga relationer, och kritik är absolut en av dem. Både att ge och att ta emot den. Jag har en kollega som jag för det mesta byter korr med, men ibland kan inte hon och då får jag ragga upp nån annan.

Förra veckan läste alltså några andra åt mig, och det var ganska intressant. Även språkmänniskor upptäcker olika saker, och de kommenterar på så olika sätt. Själv är jag nästan överdrivet noga med att inte trampa nån på tårna. Jag trippar omkring som katt kring het gröt, och markerar att det jag skriver är förslag eller bara vad jag själv tycker. Om det inte är nåt som faktiskt är fel, alltså. Men inte ens då skulle jag drömma om att skriva att en formulering är "omöjlig". Det är för värderande. Det implicerar på nåt sätt att den som skrivit texten inte vet vad han/hon sysslar med.

Det kan finnas många anledningar till att man skriver lite galet ibland, eller gör nåt annat galet för den delen. Men jag tror att man träffar närmast målet om man är så neutral som möjligt när man kritiserar nån. Annars är det lätt hänt att den andra fäller ut taggarna och slutar lyssna.

Den här gången fällde jag dock inte ut taggarna. Jag konstaterade bara att korrläsaren förmodligen ville vara duktig och dessutom hjälpsam. Men jag konstaterade också att jag inte har den minsta lust att byta korrläsare.

Hard to Handle

En kompis bloggade nyligen om selektivt seende - att man plötsligt ser nåt överallt som har varit på tapeten i ett visst sammanhang. I dag råkade jag ut för selektivt hörande, mitt i en Otis Redding-låt:

Baby, here I am,
the man on the scene
I can give you what you want,
but you gotta come home with me(...)

Action speaks louder than words
and I'm a man of great experience
I know you got another man,
but I can love you better than him
Take my hand, don't be afraid,
I'm gonna prove every word I say
I'm advertisin' love for free,
so you can place your ad with me

Otis pratar inte heller om politik, möjligen om "kärleks-politik" (i krig och kärlek är allt tillåtet).

En, två, tre...fem, sex, sju...

I kväll har jag dansat! Och nu känner jag mig så där varm och fluffig inombords. Det är nåt visst med salsa. Känslan när det flyter och det är smooth är obetalbar. Det handlar om samarbete och ordlös kommunikation, och när det funkar kan det vända en dålig dag på bara ett par minuter. Underbart!

Jag återkommer till dansen nån annan dag - när jag kommit ner på jorden igen...

Working 5 to 9

Jag hade tänkt gå ut och dansa i kväll. Jag sysslar nämligen med pardans, och nu var det länge sen jag var ute. Men efter en superduperintensiv vecka med mycket jobb och start på kvällskursen är jag helt slut som artist... Kommunikationen mellan hjärnan och fötterna känns obefintlig även när jag inte rör på mig. De enda signaler hjärnan snappar upp är de från mina onda axlar.

Jag måste lära mig att säga nej till jobb och säga ja till skola och dans om det ska bli nåt bra av den här terminen. Jag minns när jag var tjugo-nånting och det var en utmaning att få mig att jobba extra. Min fritid var heligare än den heligaste ko. Men det är klart, då jobbade jag på Pressbyrån och inte som lågbetald frilansare.

"SL, var god dröj"

Ibland funkar kommunikationen inte alls. Som för pendeltåget i dag... Jag höll på att missa hela första gången på min kvällskurs för en avsliten lednings skull. Men det jobbiga var inte strulet och förseningen och kylan, utan bristen på information på de digitala skyltarna. Visst, vi fick ett nummer till SL (som inte gick att komma fram på), men lite info om eventuella ersättningsbussar hade varit toppen.

Det är nackdelen med de där skyltarna: Eftersom de finns förväntar man sig uttömlig information på dem. Annars får man så lätt för sig att man är helt strandsatt, fast man inte är det. (Jag hittade en jättebra reguljär buss efter lite lagom research.)

Lite kort om associationer

Det är lustigt hur ord skapar olika associationer hos olika personer. Pratade med en annan bekantskap om actions speak louder than words i går. Han menade att uttrycket har en aktivistisk, politisk innebörd från början: Sluta snacka och agera, typ.

Själv är jag så pass opolitisk att jag aldrig skulle ha tänkt i de banorna. Men det är å andra sidan ganska mycket som passerar över ens huvud, så att säga, även när man pratar samma modersmål. Det är bara det att det inte kommer fram exakt hur mycket. Tur det kanske, så att vi inte får tunghäfta av rädsla för missförstånd.

"Hallå, hör du mig?!"

Jag har haft bredbandstelefoni i nåt år eller två. Nu funkar det utmärkt, men i början bröts varje samtal minst en gång. Eller det bröts inte, ljudet försvann bara i kanske 10-20 sekunder - precis lagom mycket för att missa det allra viktigaste i Senaste Nytt från kompisarna.

Det märkliga var att det aldrig slog fel. Det blev den ena cliffhangern efter den andra! Till slut började jag och en av mina närmaste kompisar skämta om att det satt nån telefonist nånstans och lyssnade, och tryckte på en knapp PRECIS när det var som mest spännande i samtalet. På ren kiv, liksom. Och där satt vi och kom av oss: "Hallå... Hallå?!"

Nu är iaf de avbrotten borta sen länge. Telefonisten måste helt enkelt ha fått sparken...

Det bor en hund i oss alla

Förresten hörde jag Lilltjejen skälla till som en hund på sin bror i dag. Jag vet inte vad Killen hade gjort, men det var tydligen inte populärt. Utskällningen var iaf effektiv - han backade undan utan snack.

Förutom att det gav mig ytterligare bevis för att mina katter har en bullterrier i släkten, så tycker jag att det var lärorikt. Som människa är det så lätt att tro att man måste förklara sig när man känner sig trampad på. Allt för att inte trampa på den som precis trampade på en, förmodligen...

Men jag har börjat tro att less is more när det gäller att hävda sig i konflikter. "Sluta med det där" kan ibland vara långt effektivare än en lång harang om hur man bör bete sig mot andra. Det gäller bara att plocka fram hunden i dig när du behöver det.

Tanken var i alla fall god...

Pratade med en kompis/språkkollega i dag om det där med ord kontra handling, och vi kom in på "det är tanken som räknas". Är det verkligen tanken som räknas? Vad spelar det för roll om intentionen var god, om konsekvensen inte blev bra? Eller om gärningen inte ens blev av? Med andra ord: Vad spelar det för roll om du säger vad du tycker, om du sårar en vän på kuppen? Eller om du aldrig säger de där snälla orden du tänker inombords till människor i din närhet?

Det är ett filosofiskt dilemma som jag inte ens tänker försöka lösa. Men jag tror att jag i slutändan bedömmer människor efter hur de agerar, och inte efter vad de säger eller tror på. Det man gör sänder på nåt sätt ut starkare signaler. För det är väl inte utan anledning folk säger till sina barn: "Du ska göra som jag säger, inte som jag gör".

Snacka går ju

Engelsmännen kan det där med relationer. Se bara på det här idiomet: Actions speak louder than words. Det är både vackert och tänkvärt - och mycket längre på svenska. Det spelar ingen roll vad du säger om du inte backar upp det med handling, eller nåt sånt... Det är mitt allra mesta motto i mänskliga relationer.

Men det är förvånansvärt svårt att leva efter det. Tänk efter själv. När sa du nåt senast, för att ganska snart göra precis tvärtom? (Och då pratar jag inte bara om brutna nyårslöften...) Det var inte så många dagar sen, va?