Jag är inte bara kvinna, jag är människa också

När jag bodde i England mötte jag män som bara verkade prata med kvinnor som de fann intressanta - som kvinnor, alltså. Det var ganska enerverande att bli förbipratad bara för att man inte föll just dem på läppen. Jag vill ju gärna betrakta mig som människa också, med mänskliga behov av samtal, och inte bara som kvinna. Jag har visserligen inga praktiska bevis för min spaning, men min engelska väninna sa inte direkt emot mig. Det är helt enkelt andra sociala regler som gäller i England.

Trodde jag iaf... För sen dess har jag ibland upplevt samma sak i Sverige, med svenska män. Nu senast är det en kille som bara svarar med stoppbollar på mina kommentarer, men som är fullt socialt kompetent med min söta, tio år yngre kompis. Du kanske tänker att det bara är brist på personkemi? Visst, det är möjligt. Men han har kört sina stoppbollar sen den allra första meningen jag yttrade till honom.

Nej, här blev det inte ens nån inledande proffstrevlighet, som sen kunde få övergå i ett tyst samförstånd om att vi inte har så mycket att säga varandra. Men jag anlände tydligen till den tystnaden i går, för jag ser ingen anledning till att anstränga mig inför såna män. Trots att även de är människor.

Snart, så...

Jag hinner inte dansa just nu. Eller ibland hinner jag, men orkar inte. Att lära sig nåt helt nytt (som att koda hemsidor) tar verkligen på krafterna. Man blir jättetrött efter några timmar i skolan - och hungrig. Visserligen har jag dansat tillräckligt länge för att fötterna bör kunna gå av sig själva, men man ska orka stå (i högklackat) mellan danserna också. Och prata med folk! Det är de bitarna det faller på just nu. Jag känner mig liksom inte direkt på banan...

Men snart, mycket snart är det sommar och då ska jag vara ledig från jobbet och plugga på dagarna i stället. Då blir livet en dans på rosor! (Låt mig iaf hoppas det lite till, är du snäll.)

Söndagsdejt med datorn

För alla som aldrig prövat kan jag berätta att det är lite speciellt att frilansa hemifrån. Visst är det praktiskt att kunna göra ärenden på stan när andra sitter och sliter på kontoret. Och visst är det härligt att kunna ta sovmorgon ibland om man behöver det. Frihet i en liten ask, typ. Men mest tycker jag att det är ganska träligt.

För de där ärendena på stan mitt i veckan och den där sovmorgonen gör ju bara att man måste jobba när alla andra är lediga - som på söndagskvällar. Och DET är inte roligt. Mitt hemmajobb är dessutom inte helt frivilligt, utan en följd av mitt nuvarande yrkesval. Jobbet i sig är kreativt och jätteroligt, men såna här kvällar känner jag mig mest ensam och isolerad. Instängd. Frikopplad från all mänsklig kontakt what so ever.

Det är då jag tackar den stora guden för att känslor bara är känslor, som kommer och går.

Letting go

Vad ska man med sanningar till egentligen? Det finns ju så många, menar jag. Ta vilket ämne som helst (gärna nåt med lite heta känslor inblandade), diskutera det med en nära vän, och det är inte omöjligt att du plötsligt pratar för döva öron - som om ni befann er på vitt skilda planeter. Frustrerande, eller hur?

Men egentligen är ju allt i sin ordning. Det spelar ingen roll vem som har "rätt", för det man säger är åsikter som silas genom durkslag av skilda erfarenheter och referensramar. Man skulle så klart kunna argumentera för att den med mest erfarenhet förmodligen har mer "rätt" än den andra, men jag tror inte att det hjälper. Historien lär oss inget, som bekant. Alla måste skaffa sina egna erfarenheter på olika områden. Ofta handlar det ändå bara om att se en vän gå in i den mörka, fuktiga återvändsgränd man själv precis kommit ut ur. Värre än så brukar det ju inte vara. Så jag står vackert kvar och hoppas att hon inte fryser alltför mycket där inne.

(Dessutom finns det ju alltid en liten chans att ens vän hittar en ny väg ut ur återvändsgränden, och den erfarenheten skulle iaf inte jag vilja ta ifrån henne!)

Sociala katter

En sak är säker, Killen skulle inte överleva många dagar i det fria, för han pratar för mycket med sina byten. Undrar vad han säger... "Nu kommer jag och tar dig"? "Snart är du i min mage"? Eller bara "sickenblås"? Han ska vara glad att han är innekatt.