ps.

Jag överlevde tentaveckan. Jag fick det viktigaste gjort, även om jag inte vet hur det gick till. Det värsta tunnelseendet försvann faktiskt redan efter att jag lämnat in inlämningsuppgifterna, så sen var det nog ingen större fara med kommunikationsbiten. Eller vad vet jag - jag satt ju mest tyst i bibblan med mina böcker och anteckningar...

Attraktion, del 2

Hade för ett par dagar sedan en till sån där tänk-vad-lätt-det-är-att-prata-med-vissa-men-inte-med-andra-upplevelse. Jag var på en tillställning och pratade under kvällen med en manlig bekant. Jag vet inte vad det är, men när vi pratar känns det lite som en dragkamp, snarare än ett samtal. Det är som om vi hela tiden strävar åt olika håll, fastän jag försöker nå fram till honom.

Det är frustrerande med såna samtal, men nån timme senare hände nåt som vägde upp det hela. Jag pratade med en kille som jag känt till i kanske ett och ett halvt år, men aldrig pratat med. Och där gick det lättare, kan jag säga! Det var rena grupparbetet, och j-lar vad trevligt sånt är. Det är såna människor man ska omge sig med - personer som får en att känna sig sedd och accepterad. Det är rent av attraktivt.

Tentavecka

Jag har inte försvunnit. Det är bara lite mycket nu med jobb, skola, katter, dans och allt det där andra som måste göras. På lördag är det salstenta. Innan dess ska jag ha lämnat in två (ännu inte färdiga) uppgifter, läst en massa kurslitteratur, jobbat mm. Tidsekvationen går helt enkelt inte ihop. Det handlar inte om hur jag ska hinna allt, utan om vad jag kan hoppa över.

Man kan väl säga att jag är skitstressad, helt enkelt. Och sånt brukar påverka kommunikationen med andra. Man blir liksom lite inbunden när man är för stressad. Helt fokuserad på det man ska göra och hinna med. Jag satt med en uppgift i går med två kursare, och jag undrar om inte vi alla tre var lika stressade... Vi pratade en del om uppgiften medan vi gjorde den, men det kändes som om ingen riktigt orkade ta in problem som de andra stötte på. Orden blev liksom hängande i luften, på nåt sätt.

Det ironiska är att om jag hade orkat ta in vad de sa, så hade jag säkert löst uppgiften snabbare. Vilket i sin tur hade gett mig mer tid till tentan, kurslitteraturen och allt det där andra. Det är som en ond cirkel. Vi får se om jag lyckas bryta mönstret den här veckan...

Attraktion, del 1

Förresten... Det där med personkemi är ju precis lika viktigt med Extra Intressanta Män, som det är med vänner. Synd bara att Attraktionen så ofta ställer till det, så att man inte vet hur mycket som är attraktion och hur mycket personkemi. Ofta inser man först efteråt att det var annat som styrde än att man var på samma våglängd. Man kanske inte ens var det, alltså...

Ibland är det så lätt

Jag har skrivit mycket om kommunikation som fallerar, så nu är det dags att ta upp tillfällen när allt bara flyter utan ansträngning.

Jag var med och arrangerade en resa förra året för ett ganska stort gäng vänner och bekanta. Vi behövde få med oss några till för att få rabatt på resan. Jag var lite spindeln i nätet, så det var mig folk kontaktade för att få reda på mer. På bara nån timme pratade jag därför i telefon med två främlingar som var intresserade av att följa med. Det lustiga var att det klickade direkt med den ena tjejen, medan den andra tjejen och jag hade stora svårigheter att förstå varandra. Skillnaden var påfallande, trots att förutsättningarna var exakt samma.

Som f.d. Blyger trodde jag länge att kommunikation bara handlade om att våga prata, om social kompetens. Men mycket handlar ju också om personkemi. Ibland funkar det, ibland inte. Det är lite som att vinna på lotto... Ibland träffar man nån som är precis på samma våglängd, och samtalen flyter utan att man behöver anstränga sig det minsta. Det är trevligt!