Jag adopterade två kattungar för ett par månader sedan, så det är fullt ös här hemma. Min mamma har visserligen haft katter sen jag var tio, men det är en annan sak att ha hand om dem helt själv. Nu är det mig de blir galet frustrerade på när jag inte fattar vad de vill. Kände mig lite som en småbarnsförälder första månaden: "De har ju fått mat och lådan är ren - så vad skriker de om, då?!" Men nu har vi kommit in i en lunk där vi förstår varandra ganska bra. Eller iaf struntar i att vi pratar förbi varandra en hel del... För pratar, det gör de!
Men häromdagen råkade jag göra dem helt förvirrade. Jag hade blivit gruvligt förkyld, och behövde snyta mig. Plötsligt for Lilltjejen i väg med svansen mellan benen, och Killen stirrade förvånat på mig. Först då insåg jag att jag lät som en katt som fräser. Oj...
Nu reagerar de inte längre när jag snyter mig. Det är bra, men jag hoppas att det inte betyder att de tänker strunta i mig när jag måste skälla på dem: "Äh, hon snyter sig bara, syrran"...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar