Det finns många knepigheter med mänskliga relationer, och kritik är absolut en av dem. Både att ge och att ta emot den. Jag har en kollega som jag för det mesta byter korr med, men ibland kan inte hon och då får jag ragga upp nån annan.
Förra veckan läste alltså några andra åt mig, och det var ganska intressant. Även språkmänniskor upptäcker olika saker, och de kommenterar på så olika sätt. Själv är jag nästan överdrivet noga med att inte trampa nån på tårna. Jag trippar omkring som katt kring het gröt, och markerar att det jag skriver är förslag eller bara vad jag själv tycker. Om det inte är nåt som faktiskt är fel, alltså. Men inte ens då skulle jag drömma om att skriva att en formulering är "omöjlig". Det är för värderande. Det implicerar på nåt sätt att den som skrivit texten inte vet vad han/hon sysslar med.
Det kan finnas många anledningar till att man skriver lite galet ibland, eller gör nåt annat galet för den delen. Men jag tror att man träffar närmast målet om man är så neutral som möjligt när man kritiserar nån. Annars är det lätt hänt att den andra fäller ut taggarna och slutar lyssna.
Den här gången fällde jag dock inte ut taggarna. Jag konstaterade bara att korrläsaren förmodligen ville vara duktig och dessutom hjälpsam. Men jag konstaterade också att jag inte har den minsta lust att byta korrläsare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
I sådana lägen är det svårt att inte ta det personligt, men man får påminna sig att man inte är ansvarig för någon annans handlingar. Det värsta man kan göra är att i affekt ge en tillbakakaka.
SvaraRaderaJag har bara haft jobb där det varit viktigt att uttrycka sig objektivt och sakligt eller att trycka på att handlingen kanske inte var så bra medan personen fortfarande är det. Då hade "omöjligt" varit ett omöjligt ord.
Precis. Man ångrar sig bara om man ger sig in i nån sorts pajkastning. Det är bättre att spara energin till strider som verkligen är viktiga.
SvaraRaderaVi har nog inga speciella direktiv när det gäller korrläsningen, men det finns en del oskrivna regler. De flesta följer dem, men uppenbarligen inte alla. Det ironiska är att det är de som lider av "duktig flicka"-syndromet som missar de reglerna. Så uppfattar iaf jag det.