Jag hade tänkt gå ut och dansa i kväll. Jag sysslar nämligen med pardans, och nu var det länge sen jag var ute. Men efter en superduperintensiv vecka med mycket jobb och start på kvällskursen är jag helt slut som artist... Kommunikationen mellan hjärnan och fötterna känns obefintlig även när jag inte rör på mig. De enda signaler hjärnan snappar upp är de från mina onda axlar.
Jag måste lära mig att säga nej till jobb och säga ja till skola och dans om det ska bli nåt bra av den här terminen. Jag minns när jag var tjugo-nånting och det var en utmaning att få mig att jobba extra. Min fritid var heligare än den heligaste ko. Men det är klart, då jobbade jag på Pressbyrån och inte som lågbetald frilansare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
För mig är det tvärtom! När jag var tjugo jobbade jag gärna så mycket ob jag bara kunde och jag orkade det. Nu säger jag "nej" till jobb och "ja" till allt annat.
SvaraRaderaDet låter som en hälsosammare utveckling än min. Visst är det viktigt att dra in pengar till hyran och sånt, men man behöver hinna göra annat också. Och bara vila!
SvaraRadera