Lika barn leka bäst

Jag älskar när man pratar med kompisar, och orden bara studsar fram och tillbaka som värsta pingismatchen! Man kryssar från ämne till ämne, och skämten haglar. Det är kreativt, det är dynamiskt, och det är underbart! Det är nog få saker jag inte kan leva utan, men det här är en av dem.

Jag funderar ibland på hur man väljer sina vänner, vilka omedvetna dragningskrafter som gör att man umgås mer med vissa än med andra. För det kan ju inte vara helt godtyckligt. Jag har börjat tro att det här med tempo är en väldigt viktig avskiljare. Jag tror att man faktiskt trivs bäst med folk som har samma inneboende tempo som man själv. Lika barn leka bäst, trots allt.

Därmed inte sagt att man kan ha många bra vänner som har ett annat tempo. Man både kan och bör ha det, tror jag. Men det funkar bara till en viss gräns. Rastlösa, högljudda människor gör att jag tappar talförmågan i brist på syre. Jag orkar bara inte kämpa om en egen hörna i rampljuset. Långsamma, tysta människor får mig också att tystna, men där är det snarare som om deras tystnad lägger sig som en våt yllefilt över min låga. Och jag stendör.

Nej, det som får igång mig är kompisar som är pratglada, rappa i käften och som bjuder in till såna där pingismatcher. För mig är det kommunikation av det allra ädlaste slaget!